Att skriva är att tänka. Att skriva är att få ordning på sina tankar. Att skriva är ett sätt att få utlopp för alla de känslor som rör sig i sinnet. Att kunna skriva är en värdefull gåva som vi ofta tar för givet.
Jag hörde ett spännande samtal med författaren Tua Forsström på Bokkalaset i Ekenäs. Hon berättade att då hennes enda barnbarn dog i cancer så förlorade hon förmågan att skriva. Trots det gav hon inte upp utan tvingade sig att skriva ner sina tankar. Det här hjälpte henne att bearbeta den stora sorgen. Att sätta ord på den outhärdliga smärtan det innebär att förlora ett barn. Samtidigt var det också ett sätt att fylla den tomhet och meningslöshet som präglade vardagen.
Människans inre är fullt av känslor och tankar som virvlar omkring. Men vad händer om en människa aldrig skriver? Om vi bara kastas genom den ena stormen efter den andra utan att förstå vad som händer. Kanske det kan leda till våldsamt beteende, till mentala sammanbrott eller rentav självmord. Att kunna sätta ord på alla de känslor vi upplever hjälper oss hantera dem.
”Att skriva lite dagbok varje dag är ett ypperligt sätt att följa med vår egen personliga utveckling.”
Tua Forsström tyckte att anteckningarna hon skrev efter barnbarnets död var mycket simpla ur ett skönlitterärt perspektiv. ”Mitt skrivande var på golvnivå” förklarar hon och berättar att orden ”kom tillbaka” täckte hela sidor i anteckningsboken. Jag tror det är just det enkla skrivandet som kan hjälpa oss att hantera traumatiska situationer. Att skriva precis som det är. Utan att försköna eller sträva efter poetiska formuleringar. Att få gråta hjälper visserligen också men med skrivandet som vän går det att reflektera kring sorgearbetet på ett klarare vis.
Inte bara under stora sorger hjälper skrivandet utan i alla dramatiska situationer. När vi är lyckliga, arga eller helt lugna. Att skriva lite dagbok varje dag är ett ypperligt sätt att följa med vår egen personliga utveckling. Människans tankar förändras längs med livets gång. Det kan bli en kul överraskning att bläddra tillbaka och kolla hur du tänkte för kanske en månad sedan, ett år sedan eller rentav tio år sedan. Du kan skriva endast för dig själv utan att någonsin dela tankarna med andra. Själv har jag försökt övertala min pappa att läsa för mig ur sin ungdoms dagbok men han säger att han skäms för mycket över hur han tänkte på den tiden. Lite synd men helt förståeligt.
”Människor kan hjälpa varandra genom att dela med sig av sina tankar och upplevelser. Eftersom vi ju alla är ganska lika varandra egentligen.”
Det som Tua Forsström i sin tur gjorde var att hon gav ut en bok med anteckningarna från tiden efter barnbarnets bortgång. Hon höll kvar de enkla uttrycken och byggde vidare på dem så att det blev en välskriven diktsamling. Vissa dikter hade till och med lite inslag av humor, till exempel då hon skrev om ett besök på tatueringssalongen. Hon har tatuerat sitt barnbarns smeknamn på sin vänstra underarm.
”Alla kommer vi någon gång att mista en närstående person och då är det viktigt att inte bli ensam med sorgen.”
Tua berättade att folk som läst hennes bok kontaktat henne och sagt att den givit dem tröst i sorgen. På så sätt kan sorg förvandlas till omsorg. Människor kan hjälpa varandra genom att dela med sig av sina tankar och upplevelser. Eftersom vi ju alla är ganska lika varandra egentligen. Vi går igenom samma utvecklingsfaser, känner samma känslor och tvingas genomgå liknande händelser i livet. Alla kommer vi någon gång att mista en närstående person och då är det viktigt att inte bli ensam med sorgen.