Den populära Författarskolan med Mia Franck och Monika Fagerholm som ledare, påbörjar sitt fjärde år inkommande höst. Den pågående kursen avslutas i augusti och Mona är en av deltagarna på den.
Hur kom det sig att Mona började skriva och vad var det som ledde henne till Författarskolan i Karis ända från Sverige?
Här får du svar på frågorna:
Vad fick ditt intresse för skrivande att vakna?
Jag har arbetat som socionom hela mitt yrkesliv. De sista tjugo åren har jag känt ett kreativt behov som höll på att spränga mig i bitar. Det tog jag ut i mina utredningar på jobbet. Jag skrev om barns behov av föräldrar som samarbetar även efter en skilsmässa. Jag började leva med mina utredningar, skapa formuleringar och njöt på ett nästan sjukligt sätt av att skriva mina bedömningar. Jag var engagerad i att det skulle gå så bra som möjligt för familjen men också i mitt språk och förmåga att formulera mig.
”Jag måste gå på skrivarkurs”, tänkte jag. Jag har alltid skrivit, mycket poesi som ung, dagbok som äldre och haft ett behov av att uttrycka mig men inte hittat den rätta formen.
Jag har gått flera korta en veckors skrivarkurser i folkhögskolors regi. I alla fall i Sverige är det populärt. Vissa har varit inspirerande andra mindre så. Gemensamt för dem alla, utom en som jag ska nämna nedan, har varit att vi har fått tänka i konflikt, dramatisk kurva, utforma karaktärer och så vidare.
”Kan man gå skrivarkurs för Monika Fagerholm!? Det hade jag aldrig hört talas om.”
Vad hände sen?
Ett år gick jag en kurs på Tärna folkhögskola med Bob Hansson och Tove Folkesson som ledare. Henne kände jag inte till, hon var opublicerad då. Det var den bästa skrivarkurs jag gått där jag också fick med mig lite verktyg och det handlade till stor del om att komma bort från det tankemässiga. Men det bästa av allt för mig, var att få bli vän med Tove på Facebook, för det år hon gick kurs på VNF citerade hon Monika Fagerholm där, ett kort citat om skrivande och det sa Tjong i mitt huvud: Kan man gå skrivarkurs för Monika Fagerholm!? Det hade jag aldrig hört talas om.
Jag satte genast igång med ett motivationsbrev, det året var det endast med ett motivationsbrev man skulle visa sin förmåga och vilja att skriva och det var svårt. Jag kom heller inte med det året, det var 2017.
Två år senare sökte jag igen, då fick man också bifoga en text vilket gjorde att svårigheten att formulera mina motiv och ambition släppte, och då kom jag in.
Vad upplevde du som positivt med kursen?
Det är svårt att räkna upp alla saker. Självklart att träffa andra kreativa människor som skriver, att få träffa dem var sjätte helg och få höra om deras projekt. Så olika, så intressanta, rent av omvälvande i sin uppfinningsrikedom och briljans.
Att få ha två så kunniga och kompetenta lärare som verkligen kan sina saker.
”Det är min värld och där skapar jag. Jag kan inte nog uttrycka hur befriande det har varit.”
Det mest värdefulla jag fick med mig tidigt i kursen är det intuitiva skrivandet som Monika talar mycket om. Där hittade jag min källa. Där kan jag ösa. Det finns inga gränser, doktriner, regler i den världen. Det är min värld och där skapar jag. Jag kan inte nog uttrycka hur befriande det har varit.
Tänkandet har varit ett hinder i mitt skrivande. Att tänka ut konflikt, dramaturgiska kurvor och så vidare, det har upptagit mig i åratal kan jag lova. Visst vi har talat om dramaturgi men på ett lättsamt sätt där inte hela min kreativa impuls faller på att jag inte tänkt ut den innan. Hoppas jag kan göra mig förstådd för det har varit revolutionerande för mitt skrivande och jag önskar alla att få vara med om den friheten.
Hur har året på Författarskolan framskridit hittills?
Jag var helt på det klara med vad jag skulle skriva om innan jag började. Mitt tema är familjetrauma, skuld och skam. Mitt tema är vad som händer med ett jag när hon börjar formulera sig från djupet av sin själ? När jaget tittar på skuggsidorna av sig själv? Mitt ämne är också cancer. Trauma och cancer hänger ihop tänker jag. Tunga ämnen kanske.
Min handledare, Monika, har hjälpt mig att lägga upp en struktur som gör att berättelsen ändå är lättillgänglig. Hon har varit en coach och också en kritiker och jag uppskattar varje ord hon sagt.
Eftersom coronapandemin slog till i januari har vi fått hålla oss hemma och inte setts sedan i januari. Det är förstås en förlust men jag har fortsatt att skriva hemma. Vi har haft inlämningar varje månad och sedan fått handledningssamtal med vår handledare. It kept me going all the way.
Vad gör du just nu?
Pandemin fortsätter ju så jag håller mig hemma. Vi ska vara klara med ett råmanus i augusti och det kommer jag att vara. Det känns som en jordbävning i mitt inre att ha klarat det här efter all denna skrivarlängtan som jag har burit på. I hela mitt liv kan jag säga.