I år är ett annorlunda år på Natur och medicin-linjen, såväl som i hela världen.
Vi gör vårt bästa för att lära oss bakom våra masker och visir.
Det är tungt, det är riktigt tungt, för både studerande och lärare. Det är inte bara tungt att andas, det är tungt att försöka förstå och höra varandra. Att lära tillsammans och av varandra, men inte få komma nära. Att jobba i grupp, men på distans.
I morse var jag ute på hundpromenad och höstvädret var sådär oberäkneligt höstigt som det kan vara ibland. Några droppar regn, på gränsen till kallt, lerigt om fötterna… Då tittade jag upp mot himlen och såg solen titta fram bakom molnen. Som ett leende bakom en ansiktsmask.
”En del dagar krävs det bara att leendet är lite större, att det når ögonen.”
Jag insåg att vi kommer att klara det! Också detta läsår kommer vi att finna den goda kontakten inom gruppen på folkhögskolan och vi kommer att lära oss massor tillsammans. En del dagar krävs det bara att leendet är lite större, att det når ögonen, för att vi ska se det, för att vi ska nå fram till varandra.