Läkarparet Anna-Lisa och Bo Isomaa från Jakobstad deltog i resekursen Vandra i varma vindar. De har i ord och bild fångat stämningarna och gemenskapen på en liten genuin grekisk ö.
Jag har med papper och penna likt Göran Schildt och med lika oläslig handstil försökt samla mina/våra intryck och tankar.
Vi kom längs olika stigar i livet, möttes i hamnen av sol och vind, en brokig skara med 500 år av livserfarenhet. Vi vandrade tillsammans i bergen på steniga stigar, över torra sluttningar mot vindpinade toppar som strävade mot himlen. Och överallt omgavs vi av havet.
Leros – en liten ö med vänliga människor, magra katter, småväxta hundar, dalar med vita hus och kilometervis av karga stränder som kysses av havets salta vågor.
Jag minns dagen vi kom till en bergstopp, jag ser den måleriska scenen: Medelhavet glittrade vid inloppet till Lakki-viken, i fjärran i diset reste sig Kalymnos toppar, sagolika och sköna som ruvande på grekiska gudasagor. Små båtar stävade framåt mot nya hamnar.
Leros – en ö i utkanten av Europa, en ö av stränder och fiskare, av stolta traditioner, dans och sång, gästfrihet, fattigdom, emigration och krig.
Här vandrar ingen utom vi, vi blekhudade nordbor, som entusiastiskt fotograferar getter och får och storslagna landskap. Vi äter god hemlagad grekisk mat på stranden vid dukade bord i solsken och vind, dricker vin och öl. Och håller gästabud invid kyrkan!
Nordbor på vandring
Vår lokala guide Anthonis
Vi gömmer i våra hjärtan kvällsstunden hos Christine i Villa Kolkis i hennes underbara trädgård och hus, den grekiska gästfrihet hon visade oss. Båtfärden till öarna Arki och Lipsi, inblickarna i Leros historia och dramatiska händelser på 1900-talet. Kulturföreningen Artemis fina arbete.
”Det var nästan högtidligt att möta en sådan oväntad gästfrihet.”
Vi kommer att minnas hotellets svaga morgonkaffe och blodtörstiga myggor, men också vänliga personal i poolbaren, svala vita vin och kalla ouzo. Den främmande kvinnan som öppnade sitt hem för oss, bjöd oss törstiga på kallt vatten och småbröd. Det var nästan högtidligt att möta en sådan oväntad gästfrihet.
Nyfikna getter
”Anthonis var naturligtvis den stolta ledarbocken.”
Vi mötte roliga nyfikna getter som noga iakttog oss från steniga klippor. Då förstod jag att vi också var en flock getter med var och en sin egen klocka med olika klang, som tillsammans spelar en okänd spännande melodi eller kakafoni. Våra klockor klingar likt bjällrorna på vår lokala guide Anthonis stråk. Anthonis var naturligtvis den stolta ledarbocken. Magnus och Camilla våra herdar som med jämnmod vallat oss hit och dit från upplevelse till upplevelse.
Leros – idag har vi lämnat dig. Vi reser hem till våra liv, men en plats i våra hjärtan har vi reserverat för dig.
Text: Anna-Lisa Isomaa
Bilder: Bo Isomaa