Författarskolan är alltjämt populär på VNF och sista helgen i augusti var det dags för 14 nya kursdeltagare att börja sin skrivarresa.
Det låg stor förväntan i luften. Av årets deltagare kommer två från Sverige. Bland deltagarna finns också en och annan kändis som vill vara inkognito. Det som förenar alla på kursen är lusten och viljan och glädjen över att få skriva under professionell ledning.
Skrivandet kräver hårt arbete och disciplin. Det vet sjukskötaren Sebastian Backlund som gick Författarskolan i fjol. Året kom att leda till stora förändringar i hans liv. Bland annat hoppade han av ekorrhjulet, bytte jobb och flyttade till Norge. Allt för att kunna satsa fullt ut på Författarskolan och sitt skrivande. Det kan låta lite långsökt. Flytta till Norge för att kunna studera i Karis. Ja, de kreativa vägarna är outgrundliga.
Här nedan kan du läsa hela berättelsen om Sebbe. Jag hade förmånen att få intervjua honom.
Camilla Lindberg
Utbildningsplanerare och journalist
–
Berätta om din bakgrund och varför du skriver?
Jag har alltid haft en jävla fantasi och jag har alltid velat berätta historier. Då jag gick i lågstadiet kunde jag sitta i timmar och rita serier. I högstadiet fick jag bra vitsord i modersmålsuppsatserna. Men sedan blev det en paus. Jag utbildade mig till ”riktiga yrken” inom turismbranschen, fotografi och slutligen till sjukskötare, vilket jag arbetat som sedan januari 2011. Men hela tiden flödade fantasin och fantastiska idéer föddes dagligen i mitt huvud. Jag visste liksom inte vad jag skulle göra av dem, de bara föddes och dog. Då började jag intressera mig för skrivandet igen.
”Jag har alltid haft en jävla fantasi och jag har alltid velat berätta historier.” – Sebastian Backlund
Vad hände sedan?
Hösten 2011 flyttade jag tillbaka till min hemstad Åbo, efter tre och ett halvt år i Mariehamn och ett halvt år i Imatra. Jag gick Mia Francks kurs i Kreativt skrivande på Arbis. Första gången måste ha varit 2011 eller 2012 och sedan dess är det bara ett år som jag inte gått en skrivkurs. Där har jag lärt mig granska mina texter kritiskt och fått goda råd och för första gången verkligen arbetat hårt med text. Skrivit råversioner, granskat, skrivit om, diskuterat texten i grupp. Många riktigt bra noveller har fötts.
”En vuxenbok som kommer att läsas av pojkar i 20-årsåldern”
Den text jag arbetat med på Författarskolan är min första roman. Det jag skriver kan klassas som skräcklitteratur eller som Monika Fagerholm sade under det sista kursveckoslutet i maj: ”En vuxenbok som kommer att läsas av pojkar i 20-årsåldern”.
Vad upplevde du som positivt med VNF?
Jag upplevde mitt år på VNF som mycket givande! Varje kurshelg lyckades jag koppla bort vardagen och jobbet helt och hållet och befinna mig bara där jag befann mig, dvs i Karis, tillsammans med andra kreativa människor som jag kunde låta mig inspireras av.
”Aldrig har jag sett fram emot att läsa en bok så mycket.”
Därtill var det väldigt roligt att ta del av kurskamraternas texter och se hur de framskred. På våren, då kursen närmade sig sitt slut, skulle var och en av oss läsa en av kurskamraternas manus och kommentera det. Det var guld värt att få läsa vad en kurskamrat skapat under året jag jobbat med mitt eget manus. Aldrig har jag sett fram emot att läsa en bok så mycket. Jag hoppas att få läsa de andra tolv deltagarnas texter en dag.
Vad ser du som den största ”nyttan” med att du gick kursen ?
(I den mån man nu kan tala om nyttoeffekter när det gäller konstnärligt skapande)
Den största nyttan var att jag verkligen satte mig ner och skrev. Deadlinen vi hade varje månad pushade mig verkligen och Mia Franck gav mig goda råd vid handledningen vi hade varje månad. (Hälften av gruppen hade ju Mia som handledare, andra hälften hade Monika). Kurskamraternas kommentarer och råd var också av ovärderlig nytta.
”Författarskolan fick mig att äntligen stiga ur ekorrhjulet och det gjorde att jag skrivit dubbelt mer än jag gjorde tidigare.”
Skrivande är ett hårt jobb. Ett heltidsjobb plus övertid, faktiskt, om man tänker försöka sig på en roman. Och för mig var det tungt att sätta mig ner och skriva då jag kom hem från mitt jobb på demensavdelningen. Det var som att ha två arbeten. Så efter ett halvår på Författarskolan sade jag upp mig på demensavdelningen och började jobba i Norge som bemanningssjukskötare istället. Det ger mig tid att skriva, eftersom jag jobbar hälften av tiden och är ledig den andra hälften, samtidigt som lönen är lika bra som den var på mitt heltidsjobb hemma i Finland. Perioderna då jag var i Norge fick jag att passa ihop med kursveckosluten i Karis så jag kunde vara med på allihop. Det är också en ”nytta” jag haft. Författarskolan fick mig att äntligen stiga ur ekorrhjulet och det gjorde att jag skrivit dubbelt mer än jag gjorde tidigare.
I Norge skriver jag mycket under mina lediga stunder då jag inte är omgiven av mina vänner, familj och min sambo. Och då jag är hemma i Finland har jag tid att skriva då jag inte är upptagen med sjukskötarjobbet.
Vad hände under ditt år på Författarskolan?
Då jag kom till VNF för ett år sedan hade jag ett huvud fullt med idéer men inte speciellt mycket till pappers. Jag hade tre stycken långt uttänkta idéer till romaner som då existerade bara som minnesanteckningar i ett häfte. Under den första kursdagen valde jag en av dem och sedan dess har jag skrivit på min skräckhistoria om backpackers i Kroatien.
I maj, efter ett år av hårt arbete, satt jag där med ett råmanus. Det kändes overkligt och fantastiskt! Det var ju målet då vi började, men känslan då det målet var uppnått var någonting alldeles extra.
Under sommaren framskred projektet långsammare. Dels för att jag har svårt att koncentrera mig då solen skiner och världen utanför lockar, men mest för att jag har arbetat på ett annat skrivprojekt i sommar.
Vad gör du just nu?
Just nu befinner jag mig i Kroatien för att bekanta mig med landet som min roman till största delen utspelar sig i. Också mentalt befinner jag mig dagligen i världen som jag skapade under året i Författarskolan, i sällskap av personerna som föddes i mitt huvud och som jag lärde känna så väl under det året.
Det här kommer att bli något väldigt bra. Och jag tackar Västra Nylands folkhögskola, Mia Franck och Monika Fagerholm för att ni gav mig den spark i röven jag behövde för att komma igång.