Jag lovar att inte skriva om C**o*a. Eller det där konstiga namnet med en siffra efter. Det har vi hört och läst om alldeles tillräckligt.
Jag funderar på följderna för var och en av oss. De är förstås långtgående. Vi vet inte ännu vad denna situation leder till, och vilka konsekvenser det får.
”Vi är inte i samma rum, vi hör inte varandras andetag, vi rör inte vid varandra.”
Men det som jag vet, det som jag har märkt är att vi inte träffas mera. Vi är inte i samma rum, vi hör inte varandras andetag, vi rör inte vid varandra. Vi kan hålla en virtuell kontakt. Men den ersätter inte den mänskliga. Då vi är i samma rum avläser vi varandra, utan att ett enda ord sägs. Vi kan tala i mun på varandra, vi kan avbryta varandra. Vanligtvis räknas det som ett fult sätt i umgänget med andra människor. Men tänk att man sakna också det.
”Då man mest är ensam, och inte träffar andra, blir man aldrig avbruten, eller sagd emot.”
Det är i interaktion med andra som vi utvecklas. Blir den vi blir. Då man mest är ensam, och inte träffar andra, blir man aldrig avbruten, eller sagd emot. I det långa loppet är det trist.
Verksamheten på Västra Nylands folkhögskola har denna vår flyttat ut i cyberrymden. Undervisningen på linjerna har gått bra. Men den mänskliga kontakten saknas. Vår kortkursverksamhet har gått i ide, och väntar på bättre tider. Vi tror att de tiderna kommer i höst. Även om det blir aktuellt att hålla behöriga avstånd, ser vi fram emot att öppna dörrarna och välkomna deltagare till kurser i diverse olika ämnen. Och att träffa dem. På riktigt.
Håll kontakt med varandra. På olika sätt. Och kom ihåg att det kommer en tid då vi igen får träffas. Och prata i munnen på varandra.
Jag ser mycket fram emot det.