Att bli något, eller någon

Motiveringarna varför en studerande söker sig till en folkhögskola varierar stort. Jag har inte gått runt och frågat i korridorerna. Men om jag skulle göra det är jag övertygad om att jag skulle få lika många svar, som vi har studerande. Alltså över 100.

Men ändå söker de sig alla till oss. Det är ju spännande. Och en del av idén med en folkhögskola.

Våra studerande på linjerna Natur och medicin och Juridiska programmet och på Tionde klassen kommer i första hand hit för att förkovra sig inför kommande studier.

Men också på de linjerna händer det att studerande hittar helt nya sidor hos sig själv, som de sedan börjar utveckla och gå vidare med.

Situationen är motsvarande på konstlinjerna. Studerandena kommer hit för att fördjupa sig i något som de redan är intresserade av, och har sysslat med i varierande grad. Efter ett år av heltidsstudier mognar beslutet om att gå vidare och satsa på en professionell karriär.

Otaliga är de skådespelare, dansare, konstnärer, grafiker och formgivare som efter studier på VNF tagit steget ut och nu jobbar professionellt.

Men lika värdefull är insikten om att gå vidare med något helt annat. Båda besluten kräver mognad och mod.

På en folkhögskola får man ju inget yrke. Man blir inte något. Men man blir någon. Man blir någon som efter året på folkhögskolan är färdig att ta steget vidare i livet. På skolan gör man också annat än studerar. Gemensamma föreläsningar, samarbetsprojekt, resor, arrangerade och spontana kvällsaktiviteter gör att ingen går igenom ett år på VNF, utan att ha förändrats som människa. Man blir den man är.

Foton: Tommi Aittala

Jag hoppas att många, både unga och lite äldre, tar vara på möjligheten att tillbringa ett år på en folkhögskola. De som går ett år hos oss är för det allra mesta mycket nöjda med året, och kommer ihåg det som ett år av insikter och utveckling. Ett år då man blir någon.

Med stort N.