Magnoliaträden och rhododendronbuskarna blommar redan i Berlin och det dröjer inte länge förrän syrenen i den lilla parken kommer att slå ut.
Vår första och andra vecka i Berlin genomsyrades till en stor del av det underbart varma vädret. Den tunga vinterjackan kunde kastas av och ersättas med en t-skjorta, då mätaren visade + 20 grader under veckoslutet.
“Våren är här!” utropar magnoliaträdet på Albrechtstraße.
Inte endast solen och värmen genomsyrade vår resa, utan likaså historien. Vart man än går i staden påminns man om Berlins och i vissa fall även Tysklands förflutna. Redan under vår första dag fick vi veta att ateljén vi skulle jobba i fanns i en före detta bussverkstad från DDR-tiden.
Det rinner en flod precis bredvid den gamla bussverkstaden, Flutgraben. Vår lokala lärare Freja Bäckman berättade att endast personer som varit östregimen trogna, fick jobba på bussverkstaden, eftersom floden utgjorde gränsen mellan Öst- och Västberlin. Om någon bussreparatör fick för sig att han inte trivdes i öst, skulle han bara ha kunnat hoppa i floden och vips varit på den västliga sidan.
Flutgraben. Bussverkstaden från DDR som nu inhyser flera ateljéer.
Strax bredvid Flutgraben reser sig ett vakttorn från Berlinmurens tid. Vi får chansen att gå in i det. En tryckt text på väggen i vakttornet ger mig gåshud. “LÜ 3/86 NÜ 3/91” står det. Vakttornet hade alltså senast genomgått en kontroll i mars 1986 och skulle åter kontrolleras i mars år 1991. Det hände aldrig eftersom Berlinmuren föll.
Vakttornet som aldrig kommer att kontrolleras på nytt. Bilder: Carolina Åhman
Vi klättrar upp längs den smala metallstegen, till trappan till de andra våningarna. I våning nummer två hittar vi luckor i alla riktningar i tornets väggar. Skottgluggar får vi veta. Då man öppnar dem idag kan man skåda en grönskande park med parkbänkar, där en del av våra klasskamrater bänkat sig medan de väntar på sin tur att få gå in i vakttornet.
Längre bort i parken joggar ett par och ljudet av några barnröster letar sig in hos oss i vakttornet. Jag kan inte undgå tanken att här bara för några tiotals år sedan inte växte någon gräsmatta eller några träd. Här fanns ett sandlager som krattades regelbundet så olydiga medborgares fotspår kunde upptäckas i sanden, ifall de fått för sig att hoppa över muren och försöka fly västerut.
Då man går omkring i de olika stadsdelarna tycker jag att man fortfarande kan se en viss skillnad mellan den östliga och västliga sidan. I öst reser sig på många ställen identiska, odekorerade höghus, med många lägenheter. Plattenbau som det heter på tyska. Då man förflyttar sig västerut får husen en helt annorlunda arkitektur med mindre lägenhetskomplex och utsmyckningar på fasaden.
Trafikljusen är även de en bra karta över om man befinner sig i öst eller väst. “Trafikgubbarna”, Ampelmännchen, får ett annorlunda utseende i öst. På många ställen i den stora staden går även linjer med gatstenar som det står “Berlinmuren 1961-1989” på.
En intressant diskussion dyker upp under en av våra dagar på Flutgraben. “Tycker ni att det är viktigt att man känner till sin historia?” lyder frågan. Att känna till sin historia tycker jag är mycket viktigt. Allt i vår samhälle baserar sig på den. Historien har även en tendens att upprepa sig, vilket kanske är en ännu viktigare orsak till att känna till den.