Våren betyder ofta förändring, så även för de som studerar konst och kommunikation på Create EYE och WORD. Under fyra aprilveckor lever och studerar vi i Berlin istället för Karis.
I Berlin har vi en studio i konstnärskollektivet Flutgraben som skolan har hyrt åt oss. Vår lokala lärare heter Freja Bäckman. Hon är konstnär och doktorand, hemma från Finland men bosatt i Berlin. Tillsammans har vi diskuterat mycket kring kollektivt skapande och användningen av andras konst som material för sitt eget skapande.
Jag sitter med en text som finns på första sidan i boken jag för tillfället läser. Den heter Jack, skriven av Ulf Lundell. (Lästips!) Bläcket mot de bruna sidorna är vackert, så vackert som det blir när man kombinerar ord, smakar, känner, lever och är ord.
”..hon börjar klä rummet med ord från sin varma själ.”
Freja sitter två stolar ifrån mig, varm och med ett leende som ofta går att skymta bakom den ibland frågande minen. Det kan inte vara lätt att leda tjugo konststuderande hinner jag tänka innan hon börjar klä rummet med ord från sin varma själ.
– Så, ni har antagligen en text med er. Om ni inte har så har jag printat ut texten Ett brev från Europa.
Författaren till originalet är Allen Ginsberg, återskapad av Athena Farrokhzad. Jag sa det då och jag säger det igen – jag tycker att titeln skall vara Det nya Europa istället för Ett brev till Europa. Ni som inte läst den. Läs den! Texten är stark, nästan lika stark som kaffearomen från workshopdeltagarnas kaffemuggar, stunden fångar mig och jag den.
”Texten är stark, nästan lika stark som kaffearomen från workshopdeltagarnas kaffemuggar…”
Texten är mångfacetterad, orden som texten byggts upp kring både smakar, känner, och andas, och blir en del av mig. Den sista mosaikbiten faller sakta på plats, hela familjen är samlad, betraktar konstverket över ett glas mintte och sesamkakor. Hantverkaren från grannskapet kan äntligen gå hem med svettpärlor i ansiktet eftersom solen gassat på hela dagen.
– Ni får klippa ut tjugo stycken ord, det finns sax till alla, sen limmar ni det första ordet på ett blankt papper.
”Jag hör Frejas instruktioner men har fallit pladask in i texten och badar i orden.”
Texten har ett fast grepp om mig och jag om den. Jag hör Frejas instruktioner men har fallit pladask in i texten och badar i orden.
Vart har du förlagt kärleken?
Är du bara elak eller är det här ett dåligt skämt?
Resten av gruppen har sina urklipp framför sig och lim skickas till höger och vänster. Den ena har svårt att hitta rätt papper och den andra limmar strategiskt fast det första ordet.
– Nu får ni ta två ord till och limma fast dem.
Hyperfokuserad vid orden. Må det vara en gåva eller börda. Jag hör ändå hennes varma ord som fyller rummet och resten av gänget prasslar med sitt. Jag är i en värld i världen, kanske du förstår? Svårt att beskriva det.
”Jag hör ändå hennes varma ord som fyller rummet och resten av gänget prasslar med sitt.”
Vi fortsätter klippa och klistra. Det tredje ordet faller på plats. Orden är uppställda på baksidan av boken lånad från det spartanska biblioteket där vi bor.
Det brinner i Brixton, i Belgrad, nedräkningen i Husby.
– Nu får ni sätta fyra stycken ord igen på pappret, var ni vill och låt pappret rotera.
Det brinner i mig
Dubbla medborgarskap i smuts och lera.
Vem som helst hade kunnat fatta Europa.
Hennes leende skulle blända mångatan. Hon är så häftig, en människa man blir glad av att se och hon avger något som inte skall sättas i ord. Vissa saker skall inte gestaltas, de skall upplevas.
Jag läste, du dödade mina bröder. Jag ångrar ingenting.
”Han har en fin röst men är inte medveten om det, charmigt.”
Femton papper fulla med ord finns nu framför oss. Papper som för en stund sedan var blanka. Vi ombeds läsa var och en. Högt. En röst klingar lite, den andra bryter lite lätt, någon döljer sin dialekt. Han har en fin röst men är inte medveten om det, charmigt. Vi har alla läst klart. På bokens baksida ligger orden och väntar på att bli upplästa. Jag ställer frågan, får jag läsa upp en dikt?
– Visst får du det.
Vart har du förlagt kärleken?
Är du bara elak eller är det här ett dåligt skämt?
Det brinner i Brixton, i Belgrad, nedräkningen i Husby,
Identifierar sig med, Pinochet, Europa, Pippi Långstrump och Milosevic.
Jag vägrar ge upp,
Det sista brinner i Clichy.
Det brinner i mig
Dubbla medborgarskap i smuts och lera.
Vem som helst hade kunnat fatta Europa
Jag läste, du dödade mina bröder, Jag ångrar ingenting.
Jag stakar mig, precis så det skall vara. Det är tyst i rummet. Någon frågar mig smått förvånad: skrev du den nu? Ja, på några minuter har jag reproducerat ytterligare en text av de urklippta och håliga pappersarken vi använde i början av övningen. Övningen är bra. Pröva på den! Några saxar, en par limtuber och blanka papper… Voilà. Förstås behövs det också en bunt med människor, desto fler desto bättre.
”Kan det vara så att laget är starkare än jaget?”
Den här veckan har vi effektivt stuckit hål på myten om den genialiska konstnären som skapar i sin ensamhet med originella idéer. Kan det vara så att laget är starkare än jaget?